Bildandet av VSK – så började det

Den 29 januari 1904 bildades Västerås SK på initiativ av bland andra den endast 17-årige Krispin Svärd. Platsen var Folkets hus på Blåsbo. Den förste ordföranden hette Ivar Andersson. Krispin Svärd blev kassör. Han hann inte protestera eftersom han hade fastnat i trappan i trängseln. Redan på den tiden var det inte så eftertraktansvärt att bli kassör.

klubbstiftarna

Johan Lööf, Krispin Svärdh och Ivar Andersson

 

Klubbmärket ritades av Karl Emil ”Keo” Olsson som blev medlem i VSK 1904. Han var ritare på Asea men blev senare tecknare i Stockholm. Västerås stadsvapen är grunden till det grönvita fältet och ”dubbel-T” är sannolikt en ombildning av det ”M” som finns i stadsvapnet. Det är oklart varför det blev grönvita färger. De blåvita färgerna var redan upptagna av IFK Västerås. En möjlig tolkning kan vara att VSK redan från början omfattade både sommar- och vinteridrotter. I en omröstning på 1950-talet utsågs VSK-märket till ett av de vackraste.

 

keo

Karl Emil Olsson “Keo”

Från mångsektionsklubb till egen juridisk enhet – Västerås SK Bandyklubb

Som de flesta idrottsföreningar tidigare var Västerås SK en förening med många idrotter och sektioner. Cykel, simning, gymnastik och friidrott fanns tidigt på programmet. Djäkneberget var platsen för friidrotten. Det kan nämnas att VSK har några SM-tecken i friidrott. Erik Lifh vann till exempel höjdhopp 1942 på 192 centimeter.

Ishockeyn fanns med i VSK fram till 1976, när VSK gick ihop med Skultuna IS. Under vissa perioder var det irritation mellan bandyn och ishockeyn i VSK. Många spelare sysslade med båda sporterna under1940-och 1950-talen, vilket orsakade vissa kollisioner. Det slutade med att den legendariske Pontus Widén förbjöd bandyspelarna att spela ishockey.

År 1989 ändrades Västerås SK från en sektionsförening till en förening med självständiga juridiska enheter med en stödförening, Västerås SK, och en alliansstyrelse, som beslutar om medlemmar i alliansen. Beslutet föregicks av överläggningar under många år. En viktig anledning till den förändrade organisationen var den dåliga ekonomin i VSK och de ständiga konflikterna om orsakerna. Det officiella namnet är sedan 1989 Västerås SK Bandyklubb förkortat till VSK Bandy. Stödföreningen benämns Västerås Sportklubb. Övriga medlemmar är VSK Fotboll, VSK Orientering, VSK Bowling och VSK Ungdomsfotboll. En särskild stödförening är VSK-Vännerna har funnits under olika namn.

De första bandymatcherna

Bandyn startade i VSK 1906, två år efter bildandet av föreningen. De första matcherna spelades på Mälarens is utanför Hyttans masugn, ungefär där Lögarängen ligger idag. De flesta spelarna kom från Hyttans arbetarbostäder, som blev ett upptagningsområde för bandyn. Många legendariska spelare kom därifrån. Utrustningen var enkel med ”spiskrokar” på fötterna och egentillverkade klubbor.

VSK:s första bandylag besegrade IFK Köping i en DM-final 1906 med 6–0. År 1907 spelade VSK semifinal i SM mot IFK Uppsala och förlorade med 0–14. Uppsala vann sedan den första SM-finalen mot IFK Gävle med 4–1. Matchen spelades i Boulognerskogen i Gävle.

vskbandy1906
Första bandymatchen

 

1910-talet

Under 1910-talet spelades en prestigematch år 1913 på Svartån nedanför Karlslund mellan VSK och VIK. VSK förlorade med 2–3 och VIK var bäst i staden. En annan märklig händelse ägde rum 1917 då Västmanland-Närkes bandylag vann över Danmark med 16– 0 i Nordiska spelen. I laget ingick nio spelare från VSK.

En historisk bandyspelare i VSK är Bertil Reuter. Han gjorde det första landskampsmålet vid premiärmatchen mot Finland i Helsingfors 1919, då Finland vann med 4–1. Bertil Reuter gjorde elva säsonger i VSK från 1916 och vann sedan tre SM-guld i de sex finalerna. Han var med i fem A-kamper.

 

1920 -talet

Under 1920-talet blev bandyn mera etablerad i Västerås, och decenniet blev den första storhetstiden för VSK. Den första SM-finalen spelade VSK mot Sirius 1922 men förlorade med 2–3. Det första SM-guldet kom året efter 1923, då VSK vann mot IF Linnea, Stockholm med 4–1. Totalt spelade VSK sju finaler under 1920-talet med SM-guld 1923, 1924 och 1926. I förlustmatchen 1925 mot IK Göta var det rekordpublik på Stockholms Stadion med 9 060 åskådare.

Stora profiler under 1920-talet var Manne Johansson, Georg ”Lolle” Johnsson och Bertil Reuter, som var VSK:s förste landslagsman. Alla tre fick utmärkelsen ”Stor Grabb”. Erik ”Hyttan” Karlsson (bror till Gunnar Hyttse) vann tre SM-guld innan han blev allsvensk domare och fortsatte med att döma SM-finaler. Erik var domare i finalerna 1934 och 1941. Han dömde också fyra A-kamper och blev också ”Stor Grabb”.

Ledare var bland andra Bertil Norén, som dessutom var ordförande i klubben under två år. Det fina vandringspriset ”Bertil Noréns Minne”, som är ständigt vandrande, delas ut än idag till säsongens bästa bandyspelare och är sannolikt ett av bandyvärldens finaste priser med alla legendariska namn ingraverade på pokalen. Priset skänktes till VSK av Bertil Noréns änka efter hans död. Den förste som tilldelades ”Bertil Noréns Minne” var Pontus Widén 1944.

Den första dammatchen spelades den 20 februari 1927 på Gamla plan på Herrgärdet. VSK mötte Sveriges bästa lag, Stockholms Kvinnliga Bandyklubb. Stockholmslaget vann med 9–1. I referatet var man noga med titlarna och där kunde man läsa: ”Fröken Rut Hellman gjorde åtta mål genom att dribbla sig ända in i målet och det nionde gjorde fru Ehrnfeldt”. Det blev inga fler matcher och det dröjde ända till 1978 innan VSK startade dambandyn på nytt.

 

1930-talet

1930-talet är unikt i VSK:s historia eftersom klubben inte vann något SM-guld. VSK spelade tre SM-finaler 1932, 1935 och 1936 och förlorade mot IF Göta två gånger och mot Slottsbron. 1930-talet var Slottsbrons storhetstid med två SM-guld.

Gunnar Hyttse var den store spelaren i VSK under 1930-talet. Han blev stor grabb nr 3 efter de legendariska spelarna Sune Almkvist (0), Sven ”Sleven” Säfvenberg (1) och Gunnar Galin (2). Gunnar Hyttse fick inte sitt efterlängtade SM-guld förrän 1942 (se nedan). Han spelade tolv A-landskamper. Gunnar Hyttse är en av de mest legendariska ”bandykungarna” i Västerås. Han påpekade ofta när han träffade folk på stan efter sin karriär: ”Kom ihåg, att det är jag som är kungen”.

Gunnar_Hyttse
Gunnar Hyttse

Publikrekordet med 11 231 åskådare på Arosvallen sattes den 18 februari 1934 i matchen mot IFK Uppsala i den avgörande matchen om seriesegern. VSK förlorade med 1–5, men publikrekordet för seriebandy i Västerås står sig fortfarande.

År 1931 startade Allsvenskan efter stora motsättningar inom bandyn. Föreningarna drev igenom beslutet trots motstånd från Svenska Bandyförbundets ledning, som tyckte att cupspelet som ledde fram till SM-final var mera lyckosamt. Allsvenskan spelades från början i två grupper med åtta lag i vardera gruppen i en enkelomgång. Efter sju matcher spelade seriesegrarna från de båda grupperna SM-final. Vartannat år hade man fyra hemmamatcher och det andra året tre hemmamatcher. Premiäråret 1931 blev VSK tvåa i norra gruppen efter AIK. Året därpå vann VSK sin allsvenska grupp för första gången och spelade final mot IF Göta, men förlorade med 2–3.

 

1940-talet

VSK:s andra storhetsperiod inträffade på 1940-talet. VSK spelade sex finaler och blev Svenska mästare tre år: 1942, 1943 och 1948. I finalen 1942 mot Skutskär spelade 19-årige Pontus Widén sin första final och gjorde båda målen. Gunnar Hyttse fick sin efterlängtade guldmedalj i sin sista match för VSK. I Skutskärs mål stod den endast 16-årige Bosse Nilsson, som sedan hade en enastående karriär som spelare och fruktad domare.

Finalen mot Bollnäs 1948 var också speciell. Efter 2–2 blev det omspel och efter godkännande av VSK spelades den andra matchen i Bollnäs. Bollnäs vann med 1–0, men stora isproblem gjorde att planen hade kortats tio meter. Bandyförbundet underkände matchen och den spelades en tredje gång på Laduviken i Stockholm. VSK vann med 3–0 inför 6 392 åskådare som fick stå på land.

Publiksiffrorna på SM-finalerna på 1940-talet var imponerande. Mest publik räknades in 1948 när VSK vann mot Broberg. Då var det 26 617 åskådare på Stockholms Stadion. Även i seriematcherna var publiken talrik med oftast mellan 4 000 och 6 000 åskådare. Toppnoteringen är från den 2 februari 1947 med 10 922 åskådare mot Örebro på Arosvallen.

SMFinal_1950

Guldlaget 1948.
Ture “Lill-Vallo” Andersson, Pontus Widén, Henry Ohlsson, Kalle Serrander, Gunnar “Gucko” Jansson, Gösta Andersson, Erik Flodin, Birger Hammarbäck, Tage Sjöstrand, Bertil Thunman och målvakten Henry Engström samt lagledaren Einar “Eja” Bergström.

Det fanns stora profiler i VSK Bandy under 1940-talet, förutom Pontus Widén och Gunnar Hyttse. Henry Ohlsson spelade sin första final som center 1942 och sin sista final 1960 som back och vann totalt fem SM-guld. Henry blev utsedd till hela VSK:s främste spelare och ledare genom tiderna i VLT:s rankning vid 100-års jubileet 1904 som spelare och ledare i bandyn och som allsvensk spelare i fotboll i VSK på 1950-talet. Andra profiler var Lasse Pettersson och Gunnar ”Gucko” Jansson, den snabbe på högerkanten. Lasse Pettersson var landslagsman i både bandy, ishockey och fotboll och förmodligen den största bollbegåvningen som funnits i Västerås.

Stora Grabbar blev Erik Eklund, Bernt Hellström. Ture ”Lill-Vallo” Andersson, Einar Bergström, Tage Sjöstrand, Pontus Widén, Göte Karlström, Henry Ohlsson, ”Gucko” Jansson och Erik Flodin. Alla spelade också i landslaget, även om antalet landskamper var fåtaliga på 1940-talet på grund av kriget. En sådan framgångsrik spelare som Pontus Widén spelade bara fyra A-landskamper, men han vann skytteligan i Allsvenskan tre gånger.

 

Pontus_Widén

Pontus Widén

 

1950-talet

1950-talet var ett märkligt årtionde sportsligt i VSK med både framgångar och svåra nederlag. Den största händelsen var naturligtvis tillkomsten av den första konstfrysta banan på Rocklunda 1956. Årtiondet började bra med SM-guld 1950. VSK vann mot Sandviken med 2–1 på Stockholms Stadion inför rekordpubliken 27 047 åskådare. Seriesegern ordnades i den sista matchen borta mot AIK med vinst med 3–2 inför storpubliken 12 448 åskådare. De kommande två åren blev det andraplaceringar i Allsvenskan, men sedan blev det gamla 1940-talsgänget för gammalt för att hänga med. Förnyelsen dröjde för länge.

År 1954 kom VSK sist i Allsvenskan Södra med endast en vinst hemma mot Nässjö. Trots de dåliga insatserna kom 6 902 åskådare till den matchen. Det blev ett trist 50-årsjubileum för VSK. I division 2 blev det en chock för VSK i derbyt mot VIK inför 3 291 åskådare. VIK vann med 5–3 och blev seriesegrare. I kvalet till Allsvenskan förlorade dock VIK mot Hälleforsnäs IF. De båda lagen fick således fortsätta i division 2.

I prestigemötet 1956 fick VSK revansch och vann med 8–3 efter fem mål av Pontus Widén. Seriesegern ordnades med ett oavgjort resultat, 3–3, i den sista matchen mot Sirius inför 6 000 åskådare (!). I kvalet mot Waggeryds IF vann VSK båda matcherna inte minst tack vare goda insatser av Pontus Widén ännu en gång.

Tillkomsten av Rocklunda 1956 gav nya förutsättningar för hela Bandysverige. Det var den första konstfrysta bandybanan i hela världen. Klubbarna stod i kö för att få träna och spela på Rocklunda. Det dröjde fem år innan fler konstfrysta banor anlades i Uppsala och Skutskär. Invigningen av Rocklunda ägde rum i regn den 2 december 1956 när omkring 4 000 åskådare kom för att se den första matchen mellan Svenska landslaget och Västmanland. Landslaget vann med 3–1. ”Underverket” i Västerås stod klart efter många och långa diskussioner om ”miljonanläggningen” som av vissa kallades en onödig leksak för ungdomen.

Första säsongen på Rocklunda blev ingen framgång för VSK. Laget kom näst sist 1957 och skulle då degraderas. Men Bandyförbundet ansåg att det var synd om VSK skulle ramla ur Allsvenskan med tanke på Rocklunda. Förbundet beslutade att utöka de två allsvenska grupperna från åtta till tio lag i vardera. Det omdiskuterade beslutet räddade VSK kvar i högsta serien.

1950-talet slutade sedan med en SM-final 1959. Förstärkningar hade gjorts med Nisse Wickman, Sven-Erik Broberg och Malte Eidhagen. I målet stod den unge ”Solle” Jonsson. I finalen mot Skutskär förlorade dock VSK med 2–1. En mycket omdiskuterad händelse var, när målvakten Bosse Nilsson fick ett mål bortdömt för offside genom att högt skrikande påkalla domarens uppmärksamhet. Den gode Bosse Nilsson hade stor auktoritet redan som spelare. En rekordpublik på 28 848 åskådare såg matchen. Rekordet stod sig ända till 2013 i den första finalen på Friends Arena när Hammarby vann över Sandviken inför 38 474 åskådare.

 

1960-talet

VSK inledde 1960-talet med serieseger och den 19:e SM-finalen där VSK vann guldet efter seger mot Sirius med 3–1.

 

smguld_1960

Laget. Bakre raden fr. v.: Lennart “Fralle” Ferngren, Gunnar “Gucko” Jansson, mv. res. Stig Lindberg, Erik “Lill-Bissen” Berglund, Bernt “Nollan” Wasberg, Sven-Erik Broberg, Mischa Pokosta och Nils Andersson.
Främre raden fr. v.: Bengt Berglind, Henry Ohlsson, Nils-Olof “Solle” Jonsson, Ove Almroth, Malte Eidhagen och Leif-Göte Eriksson (sedermera Enternäs och elitdomare)

 

”Gucko” Jansson fick den åtråvärda Kabompokalen som utdelades åren 1929–1961. Tidigare VSK:are som fått priset var Gunnar Hyttse 1930 och Thure ”Lill-Vallo” Andersson 1946. VSK:s belöning för SM-guldet blev en elva dagar lång turné i Sovjet med tre matcher mot de tre bästa lagen. Det blev dock förlust i alla matcherna.

Säsongerna efter SM-guldet blev inte så framgångsrika. I mitten av 1960-talet spelades Allsvenskan i tre åttalagsgrupper och VSK vann den centrala gruppen 1963–1964. I slutspelet med två trelagsgrupper var VSK ytterst nära att gå till final men missade finalen på målskillnad. Säsongen 1969–1970 gick det helt snett. VSK kom sist med bara 8 poäng, 5 poäng sämre än det näst sista laget. Det blev nedflyttning till division 2. Det kan noteras att både Köping och Västanfors spelade i samma serie, och VSK var således endast det tredje bästa laget i Västmanland.

1970-talet

VSK blev seriesegrare i division 2 säsongen 1970–1971. Via kval mot Surte, Mjölby och Vetlanda lyckades VSK kvalificera sig för Allsvenskan igen. Återkomsten blev lyckad! Efter att ha kommit till slutspel första året blev VSK Svenska mästare 1973. Det var 13 år sedan det förra guldet 1960. Anmärkningsvärt var att VSK vann SM utan att ha en enda landslagsspelare.

Slutspelet var dramatiskt. Mot Sandviken i kvartsfinalen blev det en tredje avgörande match på neutral plan i Uppsala. VSK vann med 4–1. I semifinalen blev det vinst borta mot Falun med klara 5–0. Stig ”Rulle” Johansson gjorde alla målen. Den andra matchen hemma blev oerhört spännande. Med åtta minuter kvar ledde Falun med 3–1. Håkan Andersson reducerade och med endast 50 sekunder kvar kvitterade Leif ”Prinsen” Eriksson till 3–3. Matchen sågs av 9 705 åskådare, rekord för seriebandy på Rocklunda. VSK vann sedan finalen mot Örebro på Söderstadion med 4–1.

Bakom den framgångsrika återkomsten efter vistelsen i division 2 stod några framgångsrika ledare med Bertil Svensson, Henry Ohlsson och Svenke Borg i spetsen. De närmaste säsongerna blev dock inte lika framgångsrika. Värvningarna av Torbjörn Ek, Sören Boström och Stefan Johansson bäddade dock för en ny final 1978. Seriesegern vanns på minuskvot med målskillnaden 60–62 efter bland annat en storförlust mot Katrineholm med 0–11! I den avgörande semifinalen borta mot Boltic vann VSK med 5–4, trots att laget långa stunder var utspelat. Rubriken i VLT säger dock allt: ”Boltic – Tobbe Ek 4–5!”  Självklart blev Tobbe Ek Årets Man” i svensk bandy. I finalen förlorade VSK mot Edsbyn med 4–6.

 

1980-talet

De inledande åren på 1980-talet präglades av en stor ekonomisk kris i VSK. Skulderna uppgick till 1,6 miljoner kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Bandyn och fotbollen skyllde på varandra för den dåliga ekonomin. Det blev ett stålbad. Ett stort antal av intäkterna öronmärktes av huvudstyrelsen för att betala skulderna. Bandyn hade inga pengar inför säsongen 1982–1983. De ledande spelarna försvann till andra klubbar, och den nya styrelsen i bandyn, där apotekaren Karl-Erik Eckemark var pådrivande för förändringen, beslutade att skära ned kostnaderna till hälften. Inga ersättningar skulle betalas ut. Sponsorkontakter skulle inledas för att öka intäkterna. En treårig strategisk plan beslutades och ettåriga handlingsplaner skulle utgöra grunden för de ekonomiska, sportsliga och sociala målen. Med detta hade Karl-Erik Eckemark inlett sitt långa arbete för VSK Bandy.

Den följande treårsplanen som antogs 1986 visade att VSK nått de uppsatta målen för att kunna sikta mot att bli bäst igen. Sportsligt avgörande var bortamatchen mot Bollnäs den 25 januari 1983. VSK låg sist på sju poäng och Bollnäs hade elva poäng. VSK vann efter en heroisk insats och klarade sig sedan kvar i Allsvenskan trots att alla hade tippat att VSK skulle åka ur med det försvagade laget. Den som räddade VSK var i första hand Sören Boström med sin otroliga energi. Bollnäs åkte ur, och det dröjde många år innan laget var tillbaka igen.

Den nya treårsplanen 1986 siktade mot final inom perioden. Hårt arbete, ett antal värvningar och ordnad ekonomi ledde fram till målet. Hans Elis Johansson kom redan 1984 och hade med sig kamraten Mikael Erlandsson. Sedan kom i tur och ordning Anders ”Änsen” Carlsson, Christer ”Kaka” Karlsson, Tommy Nilsson, junioren Göran Rosendahl, Per Karlsson och slutligen Ola Johansson och Stefan ”Lillis” Jonsson 1988. En viktig värvning var också den nye tränaren Leif Klingborg, som med sitt ledarskap tillförde något helt nytt i VSK.

VSK vann grundserien 1988–1989 överlägset och förlorade bara en match. VSK vann sedan elitserien och vann över Motala i kvartsfinalen och Selånger i semifinalen. I finalen, den sista på Söderstadion väntade Velanda som hade många och duktiga spelarprofiler och var favoriter. VSK vann dock klart med 7–3 och en ny framgångsrik period inleddes.

En viktig händelse var tillkomsten av Bandystugan 1988 på Östra sidan av Rocklunda och Kanslibyggnaden. Bandystugan har, förutom att inrymma omklädningsrum, betytt mycket för sammanhållningen i föreningen och har också under många år varit en representationslokal för sponsorer och andra gäster. Styrelsen och kommittéerna fick också möjligheter till bra möteslokaler och slapp att gå hem till varandra för mötena.

Sverige och VSK fick 1981 sina första världsmästare i bandy genom den historiska segern mot Sovjet långt borta i sibiriska Chabarovsk. Sören Boström och Jörgen Johansson från VSK tillhörde mästarlaget. Sören var lagkapten. Han blev också världsmästare 1983.

Dambandyn började ta fart igen på 1980-talet och 1988 kvalificerade sig laget för spel i den högsta serien. Debutmatchen mot Boltic slutade dock illa, då det blev stor förlust med 1–16. Laget vann bara en match och kom sist i serien.

 

1990-talet

1990-talet var den mest framgångsrika perioden VSK:s bandyhistoria. Perioden inleddes redan 1989 med SM-vinsten mot Vetlanda. VSK var sedan i final 1990, 1991, 1993, 1994, 1996, 1997, 1998, 1999 och vann sex SM-guld efter finalsegrar mot Sandviken (tre finaler), Boltic, Vetlanda och Falun. Framgångsrika tränare var Leif Klingborg, Ola Johansson och Sören Boström. Bästa resultatet kunde Sören Boström uppvisa som under sina fyra år som ansvarig huvudtränare ledde VSK till final alla fyra åren och tog tre SM-guld. Finalarena från 1991 var Studenternas i Uppsala.

En stor del i framgångarna, som började redan i slutet av 1980-talet, hade managern Björn-Olle Forsberg. Han hade förmågan att se vilka spelare som kunde utvecklas och värvas för att VSK skulle bli ett framgångsrikt lag. Flera av värvningarna utvecklades i VSK för att sedan bli elitspelare och landslagsspelare.

Ola Johansson avslutade sin framgångsrika spelarkarriär i finalen mot sitt gamla lag Boltic. VSK vann i Sudden death. Ola avgjorde med en passning från sidolinjen in i straffområdet där Per Fosshaug slog in bollen på volley. Det var Olas sista match och Pelles första SM-final. En värdig avslutning för Ola som därmed vann sitt tionde SM-guld. Pelle Fosshaug blev sedan en av VSK:s och Sveriges mest tongivande spelare med nio SM-finaler, sex SM-guld, nio VM-turneringar och fem VM-guld.

Den ende i VSK som kan göra Fosshaug rangen stridig som bäst genom tiderna är Hans Elis Johansson som när han slutade i VSK 1997 hade blivit världens mesta bandyspelare med 127 landskamper, sju VM-turneringar, fyra VM-guld, sju SM-finaler och fem SM-guld.

sm_guld1993

Laget 1993
Anders Carlsson, Mikael “Larre” Larsson, Johan Olsson, Stefan Jonsson, Göran Rosendahl, Christer Karlsson, Jonas Holgersson, Mikael Erlandsson, Andreas Westman, Ola Johansson, Hans Johansson, Mattias Larsson, Per Fosshaug, Peder Lönn mv. res.

 

Det fanns många andra spelare som anslöt till VSK och bidrog till framgångarna under 1990-talet: Roger ”Gubben” Carlsson, Jonas Holgersson, Andreas Westman, Lars Gustafsson, Ted Andersson, Anders Hedlund, Ola Fredricson, Göran Boström, Samuli Niskanen och Andreas Bergwall. Bland de egna spelarna var Johan Olsson och Michael Carlsson de främsta.

Stora händelser på Rocklunda på 1990-talet var SM-finalen 1990 och VM-turneringen 1997. Båda arrangemangen krävde stora insatser av VSK, men båda evenemangen blev mycket väl arrangerade. ”Solskensfinalen” 1990, som spelades på Rocklunda tack vare att Västerås firade sin tusenåriga historia, går till historien på grund av att det var så varmt, 17 grader! Ismakarna på Rocklunda utsågs på banketten till världsmästare i att göra bra is under svåra förhållanden. Rocklunda fick bygga ut med flera extra läktare och kunde till slut ta emot 14 608 åskådare. Matchen var utsåld flera veckor före matchdagen. Dessutom vann VSK mot ärkerivalen Sandviken efter en mycket spännande match.

VM-finalen 1997 stördes av ett kraftigt regn, men Sverige var överlägset och slog Ryssland med 10–5 inför 10 127 åskådare. Utsålt! I världsmästarlaget återfanns VSK:arna Pelle Fosshaug, Ola Fredricson, Göran Rosendahl, Stefan Jonsson och Hasse Johansson.

Tillkomsten av Hakonplan 1994 blev oerhört viktig för att utveckla ungdomsbandyn. Tillgången till två konstfrysta planer för Västeråsbandyn var unikt för Sverige. VSK var med och finansierade Hakonplan och stora ideella insatser gjordes med eldsjälen Pelle Karlsson i spetsen. Hakonplan gav förutsättningar för att höja kvalitén på ungdomsbandyn, och VSK:s ungdomslag var väldigt framgångsrika på 90-talet med deltagande i många SM-finaler.

För dambandyn gick det lite upp och ner under 1990-talet. I början hade VSK två lag i seriespel men verksamheten gick ner efter ett par år. Under andra halvan av 1990-talet blev det lite bättre och 1998 spelade VSK i den högsta serien igen men åkte ur efter ett år.

 

2000-talet

Under 2000-talets första decennium blev det både stora framgångar och besvärliga år. VSK spelade SM-finaler 2001, 2002 och 2009. I finalen 2001 vann VSK mot Hammarby med 4–3 efter en spännande match. Stora matchhjältar blev målvakten Andreas Bergwall och Anders Östling. Andreas räddade flera frilägen ensam mot den tidens skyttekung Jonas Claesson. Anders Östlings mål när han från egen planhalva åkte igenom hela Hammarbys försvar går till historien som en av de främsta prestationerna som gjorts i en SM-final.

I SM-finalen 2002 förlorade VSK klart med 4–8 mot Sandviken efter en ganska svag insats i andra halvlek. Anmärkningsvärt var att Micke Carlsson gjorde VSK:s alla fyra mål. Det påminner om Hasse Johanssons sista SM-final 1997, när Hasse gjorde alla fyra målen men att VSK trots detta förlorade mot Sandviken.

Tränaren Magnus Berglund ledde VSK till två guld, dels i finalen mot Falun 1999 tillsammans med Sören Boström, dels i finalen mot Hammarby två år senare. Berglund lämnade laget efter säsongen 2004–2005 när VSK förlorade mot Bollnäs i kvartsfinalen. Före detta spelaren Andreas Westman tog över och fick efter ett par säsonger sällskap av Jonas Holgersson.

VSK var på väg att gå till final säsongen 2007–2008 när laget ledde med 2–0 i matcher i semifinalen mot Edsbyn och med 3–0 när det återstod knappa 20 minuter av den femte och avgörande matchen. Edsbyn vände och vann med mål på frislag och tre hörnor.

VSK fick revansch i finalen säsongen efter, 2009, när laget överraskande tog SM-guld med finalseger 5–4. VSK hade slagit Sandviken i semifinalen i den femte och avgörande matchen hemma i Rocklunda. VSK hade tagit en långsiktig plan, under ordföranden Mats Andersson, med sikte på SM-guld 2012. Guldet kom redan 2009 med ett lag som var en lyckosam blandning av ungt och gammalt. Veteranerna Micke Carlsson, Patrik Anderbro och Ted Andersson gjorde sina bästa säsonger på länge och deras insatser var avgörande i finalen. Ungdomarna Tobias Holmberg, Stefan Edberg, Victor Engström och Oscar Gröhn visade att något nytt var på gång i VSK. Nyförvärvet Jonas Nilsson från Boltic gjorde det avgörande femte målet och Patrik Anderbro avslutade sin karriär med två finalmål.

Säsongen 2008–2009 är minnesvärd på flera sätt. Sommaren 2008 anställde VSK för första gången en klubbchef på heltid: Michael Campese. Tillsammans med ekonomen Leif Olsson ledde han byggandet av den nya organisation som skulle ta VSK till stora framgångar under de närmaste åren.

I dambandyn växte verksamheten allt mer, framför allt på flicksidan. Antalet flickor i Bandyskolan ökade för varje år. A-laget pendlade mellan den högsta serien Allsvenskan för damer och spel i division 1.

Den största händelsen under 2000-talets första decennium var trots allt tillkomsten av hallen ABB Arena Syd år 2007. Ett halvt århundrade, 51 år, hade gått sedan invigningen av den första konstfrysta bandyplanen i världen på Rocklunda. Hallen har betytt mycket för bandyns möjligheter att utvecklas både sportsligt och ekonomiskt och inte minst för att locka ungdomarna till sporten.

VSK arrangerade två VM under decenniet, 2004 och 2008. Den första turneringen gav klubben en miljonvinst. Den andra blev dock en svidande förlustaffär för VSK och för medarrangerande Tillberga Bandy. Publiken svek och det var svårt att få sponsorer i den då rådande finanskrisen. Förlusten satte spår i VSK:s ekonomi under flera år framåt.

VSK firade 100-års jubileum 2004 med en lång rad aktiviteter. Jubileet hade planerats i tre år under ledning av bandyns ordförande Karl-Erik Eckemark. Ett födelsedagskalas den 29 januari på Stora Torget samlade mellan 4 000 och 5 000 människor. De bjöds på kaffe och grönvita bullar och underhållning. Sedan följde VM, utställningar, teckningstävlingar, jubileumsturneringar, framtagande av en jubileumstavla, ett bandymagasin utgivet av Västerås Tidning, bildspel av VLT, bankett på Aros Congress Center med 500 gäster, en musikal om klubben producerad och författad av VSK:s egen Gunilla Johansson, medaljfest för att hedra medlemmar i VSK med mera.

 

2010-talet

Efter guldet 2009 blev det återigen några mellanår för VSK:s herrlag med uttåg i fyra kvartsfinaler på raken. Den dåliga ekonomin efter VM gjorde att VSK fick spela med ett ungdomligt lag utan nyförvärv. Andreas Westman fortsatte som tränare, Jonas Holgersson ersattes efter ett par år av Stefan ”Lillis” Jonsson.

Vid mitten av 2010-talet har VSK tre framgångsrika år med tre finaler 2014, 2015 och 2016, varav två guld. Klubben hade ökat intäkterna och kunde göra tre viktiga nyförvärv: Johan Esplund återvände från en sejour i Ryssland och skrev på för två år inför säsongen 2013–2014. Han följdes av målvakten Andreas Bergwall, som återvände till VSK, Ted Bergström och Tobias Holmberg som kom hem från Ryssland.

Intäkterna hade ökat, främst beroende på att VSK attraherade sponsorer med att visa socialt engagemang, som ungdomssatsningen Schysst Framtid och genom att erbjuda affärsnätverk som var relevanta för företagen. Klubben satsade även på dambandyn och på barn och ungdom. Det sociala engagemanget visade sig när Jonas Nilsson spelade en final med bara reklam för Bris på tröjan.

Nysatsningen ledde till en första final 2014, när laget leddes av Lillis Jonsson och Andreas Westman. Finalen spelades inomhus på Friends Arena i Solna inför 20 497 åskådare. VSK slog ut Hammarby i semifinalen men i finalen var Sandviken det bättre laget och vann med 5–4. VSK hade chans att kvittera på hörna i det sista som skedde i matchen.

Michael Carlsson, en av VSK:s bästa spelare genom tiderna med sex SM-guld och 82 landskamper, tog över som tränare inför säsongen 2014–2015. Premiärsäsongen blev en succé med SM-guld våren 2015. Då hade finalen flyttats till Tele2 Arena och det var återigen Sandviken som stod för motståndet. VSK vann med 6–4 efter tre mål av Jonas Nilsson. Matchen avgjordes i den 92:a minuten när Janne Rintala gjorde det sjätte och sista målet.

Framgångsvågen fortsatte 2016 när VSK spelade hem det tjugonde guldet i finalen på Tele2 Arena. Nu var det Villa Lidköping som besegrades med 5–2. Johan Esplund hade återvänt till Villa efter sina två säsonger i VSK. Esplund höll på att vända finalen när han kvitterade till 2­–2 i den 70:e minuten och när Villa hade bud på fler mål. Men efter en fenomenal dubbelräddning av Andreas Bergwall kunde VSK avgöra med tre avslutande mål. I det grönvita finallaget fanns fem olika målskyttar: Simon Jansson, Tobias Holmberg, Ted Bergström, Patrik Sjöström och Oscar Gröhn.

Våren 2016 var klubbens omsättning rekordstor. Den hade fördubblats på åtta år, från 9,5 miljoner till 19,8 miljoner kronor, under den nya organisationen där ideellt arbetande styrelsemedlemmar förstärkts med flera anställda på kansliet. Ordförande under de här åren var först Mats Andersson, sedan Gia Stockhaus.

Efter rekordsäsongen tappade bandyns organisation fart när mycket kraft gick åt till att hjälpa krisdrabbade VSK Fotboll under mottot ”VSK Året runt” med gemensam marknadsföring. Micke Campese slutade våren 2018 men ersattes av ekonomiska skäl inte av någon heltidsanställd klubbchef. VSK Bandy nådde bara kvartsfinalen säsongerna 2016–2017 och 2017–2018, trots uppmärksammade segrar i försäsongsturneringarna Svenska Cupen och World Cup. VSK vann 2016 sin sjunde seger i World Cup. I Svenska Cupen stod VSK som segrare 2015 och 2018.

För damlaget har 2010-talet varit en framgångssaga med avancemang upp i seriesystemen till högsta serien. VSK tog sig till slutspel 2015–2016 för första gången någonsin. I kvartsfinalserien slog VSK ut Söråkers IF men i semifinalen tog det stopp mot AIK. Säsongen 2016–2017 blev ännu ett historiskt år för damlaget med först seger i Elitserien och sedan en historisk första SM-final, som spelades på Tele2 Arena. I finalen mötte föll VSK mot Kareby IS med 1–3. Malin Persson utsågs som första VSK-spelare någonsin till Årets spelare på Bandygalan.

Betydelsefulla ledare under uppbyggnaden av dambandyn har bland annat varit John Hedfors, Niclas Odén och Thomas Dahlberg.

___________________________________________________________________________________________

Västerås SK Bandyklubbs historia och statistik har sammanställts av Karl-Erik Eckemark, hedersordförande och tidigare ordförande i VSK Bandy, med kompletteringar av Anders Lif, journalist och författare. Huvudsakliga källor: Göte Johanssons Västerås SK Mesta Mästarna (1994), Arne Argus Bandy i 100 år (2002), Arne Argus Bandy-Jubel (2005), Svenska Bandyförbundets hemsida och Wikipedia för statistikuppgifter.