03 jan 100 år efter VSK:s första SM-guld – Barbro har sparat sin pappas målvaktskläder

Den guldkantade historien om Mesta Mästarna började med en final på Stockholms stadion den 25 februari 1923. IF Linnea besegrades med 2-1 när Algot Rylander och Bernt Eriksson var målskyttar inför 3 036 personer.
Det var starten på en hundra år lång framgångssaga för klubben, som nu ståtar med 22 guld totalt. Men det finns inga ögonvittnen som idag kan berätta om matchen och alla spelare är sedan lång tid avlidna. Knappt några svartvita bilder existerar.

I VSK:s mål, för exakt 100 år sedan, stod Folke Johansson. Han var en reslig man på 189 centimeter och lagets längsta spelare. Den här artikeln kommer att handla mycket om honom, och det är tack vare hans familj som gett oss ett påtagligt minne av SM-guldet.

Folkes hustru Greta lade undan målvaktströjan, skridskorna, byxorna och damaskerna i en garderob. Sen har dottern Barbro förvarat sakerna på ett utmärkt sätt hemma i villan på Hamre. Efter ett århundrade är Folke Johanssons stickade målvaktströja som ny. Detsamma gäller hans brungråa målvaktsbyxor, de stickade damaskerna och skridskorna. Alla kläder är i overkligt bra skick.

Han bar samma kläder under sina finaler, 1923, 1924 och 1926. Och han tog full pott: tre SM-guld. Han släppte bara in två mål på de totalt 270 minuterna. I hans sista final 1926 fick han hålla nollan när Sirius besegrades. Ingen VSK-målvakt har ett lika bra facit.

– Jag har inte så många tydliga minnen av min pappa, men hans målvaktsutrustning är ett kärt minne, säger Barbro Andersson, en väldigt pigg dam i sena 80-årsåldern.
– Och jag tror att min mormor måste ha stickat damaskerna. Kläderna har förvarats både på Biskopsgatan av mor och sen i min villa på Hamre.

Folkes hustru (och Barbros mamma) Greta samlade dessutom på tidningsklipp från Folkes matcher. De klippböckerna finns också bevarade hos Barbro.
– Mor fortsatte att samla på VSK-klipp långt efter att pappa dog. Hon hade lärt sig att gilla Sportklubben och bandy, berättar Barbro.

Greta och Folke Johansson

Efter sin bandykarriär arbetade Folke Johansson som montör för Asea. En höstdag 1945 skulle han reparera en generator i en kraftstation på Holmens bruk i Norrköping. ”Av någon anledning fick Folke Johansson en ström på 3000 volt genom kroppen” skrev VLT. Han dog i ambulansen på väg till lasarettet, endast 45 år gammal.
Plötsligt blev hustrun Greta änka. ”Mor fick en plakett och en engångsbetalning på 60 kronor av Asea” berättar Barbro.

Barbro var bara 12 år när Folke dog, och en del minnen av pappan har bleknat.
– Men några ögonblick minns jag fortfarande. Som när jag var 4-5 år gammal och far spelade match i Rudbecksparken, vid Herrgärdsskolan. Då sa han till mig att jag inte fick gå bakom målet, han var rädd att någon boll skulle träffa mig.

– Jag minns också att min morfar fick träffa VSK:s bandyspelare tack vare far. Morfar sa att ”det är så roligt för alla är så snälla VSK. Det är en annan typ av människor som spelar bandy jämfört med ishockey”.
– Jag minns inte hur min far var som person, men morfar har berättat att far var snäll och duktig.

Som de flesta bandyspelare på den tiden så satsade Folke Johansson på fotboll under vårarna och somrarna i VIK. Han var dessutom målvakt i IFK Västerås.
– Klubbarna slogs om far, han var stor och duktig. Men eftersom han var ute och reste som montör så fick de anpassa sig och lägga speltider när han var hemma i stan.

Barbro Andersson har nästan blivit en centralpunkt för Västerås stolta idrottshistoria. Hon gifte sig nämligen med Bosse Andersson, Västerås främste handbollsspelare genom tiderna. Klippböcker om hans bravader finns också sparade.
– Bosse var en stor lirare av sin tid, har någon sagt. En stor tekniker med känsla för spelet både i fotboll och handboll. Han var en talang som gjorde att idrottshallen ofta var fullsatt. Folk kom för att se Bosse spela helt enkelt.

– Men från 1957 bildade vi familj och då la Bosse av, då var det hus och familj som gällde. Efter att ha sett så många matcher kan jag påstå att ingen har Bosses spelsinne.

Ytterligare en kuriosa: Barbros mamma Greta var grundare av konditoriet ”Systrarna Ericsson” tillsammans med systern Lisa Ericsson.
– Mor fick 2 000 kronor av morfar för att kunna starta verksamheten, minns Barbro.
– Det var ovanligt med kvinnor som drev eget företag på den tiden. Men mor och Lisa gjorde det fantastiskt.

Barbro har varit vävlärare sedan 1956, och jobbat i både grundskola, komvux och gymnasium.
– 1988 började jag göra bårtäcken till kyrkor, det har blivit 10-12 stycken totalt genom åren.

Barbro Andersson kommer att vara på plats i entré A på lördag, och då är målvaktströjan och övriga grejer med. Kom gärna förbi och prata och kolla på utrustningen från 1923!

Text: Lars Östling