Nedan följer en text skriven av skribenten Anders Lif. Texten skrevs kort efter Karl-Erik Eckemarks bortgång.
En legendarisk bandyledare är död
Karl-Erik Eckemark dog i söndags efter att under en tid kämpat mot en svår sjukdom. Han blev 82 år.
Epitetet ”legendar” är en schablon inom sportjournalistiken. Men inte när det gäller Karl-Erik Eckemark. Han var en äkta legendar inom bandyvärlden.
Han är den ledare som betytt mest för Västerås SK:s bandy under alla år. Ingen annan kommer ens nära.
Utan Karl-Erik Eckemark hade VSK Bandy inte kunnat vända bandyskutan på rätt köl när den höll på att sjunka för fyrtio år sedan, i 1980-talets början.
VSK hade visserligen vunnit SM-guld 1973 men sedan hade det gått snabbt utför. När Eckemark tog över 1982 var VSK en förening utan pengar, utan fungerande styrelse och utan tränare. Till och med utan buss eftersom ingen längre ville köra laget till bortamatcherna.
Pengarna hade under många år gått i två olika kassor, den vita och den svarta. Nu var båda kassorna tomma.
Karl-Erik Eckemark var 42 år. Han var apotekaren som gillade bandy och som både kunde agera och delegera. Bestämt. Han byggde en ny förening från grunden. Han drog upp treårsplaner, han strök alla spelarlöner och körde med nollbudget de första åren.
VSK klarade sig kvar i allsvenskan och apotekaren började jaga sponsorer utanför den gamla vanliga kretsen av styrelsens bekanta.
Den första värvningen blev en av de mest framgångsrika: den unge talangen Hans Johansson lockades ned från Edsbyn för att titta på ett jobb i en Ica-butik. Han tackade nej. När Eckemark kastade ut den andra värvningskroken 1984 hade titeln på butikssysslan för säkerhets skull ändrats till ”produktchefsassistent”. Det kunde Hans Johansson inte motstå.
En ny grönvit tid kunde börja.
Efter sju år var Eckemarks lagbygge klart. Ola Johansson kom från Boltic, Lillis Jonsson från Ljusdal och en nytänkande tränare, Leif Klingborg, utvecklade det offensiva spelet med pilar och cirklar på blädderblocket.
Den grönvita skutan seglade i medvind igen och klubben tog SM-guld 1989, mot Vetlanda på Söderstadion. 1990-talet blev sedan en lång framgångssaga för apotekaren och hans förening med åtta finaler och sex guld.
Jag skrev sport i VLT på den tiden och minns intervjuerna med Karl-Erik Eckemark. Han var alltid vänlig och tillmötesgående. De enda gångerna han surnade till var när jag skrev, efter ett par förluster, att ”nu är nog den grönvita storhetstiden slut”.
För Karl-Erik Eckemark tog ingenting slut. Bandybygget skulle fortsätta, så var det bara.
VSK vann fyra nya guld på under 2000-talets två första decennier och är de obestridliga Mesta Mästarna med 20 SM-guld på herrsidan och 2 SM-guld för damerna.
Och Karl-Erik Eckemark var obestridligen den mest framgångsrike ledaren. Redan 1994 hade han utsetts till Årets bandyledare i Sverige.
Eckemark valdes in i Svenska bandyförbundets styrelse och var en tid även förbundets vice ordförande. Han satt i den grupp som såg över regler och stadgar. På senare år deltog han också i kommittén som kontrollerade föreningarnas ekonomi.
Han hade ju en viss erfarenhet.
När VSK Bandy gick in i en ny ekonomisk kris för ett par år sedan satt Karl-Erik Eckemark inte längre i styrelsen. Men han var bekymrad över utvecklingen och gick personligen in med ekonomiskt stöd.
Han var alltid beredd att ta ett steg till.
Karl-Erik Eckemark ledde arbetet med att få ett tak över bandyarenan på Rocklunda och han var med om att arrangera två VM-turneringar i Västerås.
När han hade lämnat över ordförandeklubban till andra fortsatte han som hedersordförande och fanns under 2010-talet med i den kärntrupp av ideellt arbetande funktionärer som år ut och år in ser till att bandylivet fungerar.
Han fanns med vid sargkanten under otaliga träningar, han missade sällan en match, varken hemma eller borta, och han var den förste att ge uppmuntrande tillrop i omklädningsrummet efteråt. En och annan försynt pik kunde han också leverera, på sitt alldeles egna sätt.
Karl-Erik Eckemark var en Bandyledare med stort B.
Ännu så sent som säsongen 2019–2020 ansvarade han för VIP-logen på västra sittplatsläktaren i ABB Arena, och han hade gjort det även den senaste säsongen om inte pandemin hade stängt ute publiken från matcherna.
Vi brukade talas vid då och då, även efter det att jag slutat skriva om sport. Han gillade att diskutera spelare och spelsätt och han fördjupade sig mer än gärna i detaljerna i spelreglerna och hur de kunde justeras för att göra bandyn mer intressant.
På försommaren avtog hans krafter allt mer. Han ringde mig i juli. Jag fick en känsla av att han ville säga tack och adjö. Han hade blivit mycket sämre, sa han.
”Men vi syns väl på läktaren i höst”, sa jag.
”Kanske till premiären, men inte på SM-finalen”, svarade han.
Det blir ingen premiärmatch för Karl-Erik Eckemark på plats i ABB Arena. Men han hann glädjas åt det nya, starka grönvita lag som visade upp sig i den TV-sända träningsmatchen mot Hammarby. Kanske är det inledningen på en ny storhetstid.
Vi är många som hade unnat honom det.
Bandyn i Västerås blir inte densamma utan Karl-Erik Eckemark.
Anders Lif
