25 maj Aksel Ekblom – Jag bugar mig i stoftet

En av mina bästa vänner brukade säga att jag var gift med bandyn. Det var på den tiden jag cyklade till Zinken. Magnus Ladulåsgatan – Rosenlundsgatan dit och snedda genom parken hem. I massa år hade jag den rutinen. Det var på den tiden mamma gödde mig och syrran å jag delade våningsäng. Det var ett äktenskap, ett fint sådant. Med det tog slut. Som de flesta gör.

Tango och turbulens tog mig genom en period som singel. Där Gustavsberg, Afrika, Tellus och Norge innefattades, innan jag landade i mitt andra giftemål. Ett fantastiskt sådant, som varade i 3 år. VSK och jag har alltid haft ett fint förhållande, ärligt och rakt. Även fast jag kan vara lite barnslig, dryg och envis ibland. Men alla förhållanden har sina ups and downs. Sina kriser och segrar. Men nu skriver jag och VSK under skilsmässopapprena.

Det blir inget häktiskt uppbrott med tårar och tamburiner i taket. Inget vänsterprassel eller sänggaffel. Det blir ett stillsamt farväl. Vi är överens.

”Ingenting är oåterkalleligt” sa min farsa till mig när jag gjorde slut med min första (riktiga) flicka. Den insikten från Östermalm har jag burit med mig sedan dess. Jag ska nu sluta vara en nitisk nostalgiker och istället blicka framåt och rikta konkreta tack bakåt. Tack till att jag fått vara med dessa 3 år (som inneburit 2 SM-guld, 1 SM-silver, 1 World cup guld och ett guld i Svenska cupen). Tack till Lillis som lurade hit mig, tack till Campo som trott på mig. Tack laget, ni är grymma. Tack alla runt om kring som stöttat och skänkt energi och glädje. När jag är gammal och klok kommer jag se tillbaka till dessa år som fina.

Jag bugar mig i stoftet.