24 feb Stålmännen med pingvinen

Sandvikens AIK skaffade sig en gång en stor rund pingvin som maskot. Han kallades Pigge och vinglade in på isen före matchen och åkte sedan längs sidlinjerna för att peppa publiken.

Pigge finns kvar än idag, om än med en annan och yngre förmåga innanför den svartvita pingvinkostymen.

Jag blev ganska snart less på den där pingvinen. Mest kanske för att Saik så ofta vann däruppe på Jernvallen, där de dessutom sköt raketer efter varje hemmamål.

Det kändes aldrig kul.

Per Fosshaug var en annan som tröttnade på Pigge.

Det hände sig 1997 när pingvinen hade fått följa med till finalen på Studenternas, den olycksaliga final där Hans Elis Johansson gjorde alla VSK:s fyra mål i sin sista match i den grönvita tröjan men där Saik ändå vann med 5–4.

Efter slutsignalen åkte Pigge fram till Fosshaug och jublade med händerna i skyn. Pelle härsknade till och nöp till Pigge över näbben med klubban.

Slikt gör man förstås inte, men jag har i all hemlighet gillat tilltaget. Pingvinen Pigge VAR tröttande. Sandvikens AIK var tröttande. VSK har i alla tider haft oherrans svårt för detta svartklädda lag med Stort S på bröstet.

De kallades för Stålmännen också. Bara en sådan sak.

 

Hatkärleken hindrar inte att jag har respekt för Sandviken. De representerar det genuina Bandysverige, laget från bruksorten, där man spelade fotboll på sommaren och bandy på vintern på planer som bruket ställde i ordning

Bandy spelar de numera i en stilig arena döpt efter stålverkets urpappa, disponenten Göransson. Här har ishockeyn ingen talan. Bandyriket sträcker sig österut fram till Forsbacka, sedan tar hockeyn och Gävle över.

I Sandviken spelar man bandy på vintern. Det har man alltid gjort.

Och de svartklädda älskar att vinna över storebror VSK, mest av allt älskar de att vinna i den hall som på alla sätt överglänser den billiga och illa byggda ABB Arena Syd i Västerås.

Jag vet inte hur många gånger jag sett detta Saik vinna över VSK. De har på något sätt alltid lyckats hitta svagheterna i det grönvita laget.

Men de grönvita segrarna finns förstås också där. En av de mest magnifika var SM-finalen en solig dag i mars 1990, när Västerås av oklar anledning firade tusenårsjubileum och köpte hem finalen till Rocklunda.

Över 14 000 trängdes på specialbyggda läktare när VSK vann över Saik med 6–3. Det hjälpte inte att Saiks tre fruktade spelare med förnamnet Stefan (Andersson, Åkerlind och Åsbrink) gjorde var sitt mål. VSK var bättre, anförda av bröderna Hans Elis och Ola Johansson, Lillis Jonsson och Göran Rosendahl. För att nu nämna några.

VSK vann sedan finalerna över Saik 1996, 1998 och 2015, men förlorade 1997, 2002 och 2014.

Lagen växlade gulden mellan sig i någon slags tvåtakt.

Kvartsfinaler finns det också några att minnas, men jag tänker helst tillbaka på den jämna semifinalserien 2009, det grönvita guldåret.

Det stod 2–2 i matcher inför den femte och avgörande i ABB Arena tisdagen den 17 mars 2009. Över sextusen åskådare kom till bandyhallen. Stämningen var lika tät som när Sverige utklassade Ryssland i VM-finalen i samma arena halvannan månad tidigare.

När får vi uppleva sådan stämning och sådana publiksiffror igen?

De grönvita vann den avgörande matchen med 4–3. De ledde länge med 4–1 innan Murren Muhrén reducerade två gånger om och gjorde det onödigt spännande på slutet.

Det var i den minnesvärda matchen Micke Carlsson gjorde ett av karriärens vackraste mål när han tog sig förbi ett gäng svartklädda på mittplanen, fortsatte ner mot straffområdet, där han fintade Linus Pettersson och Daniel Eriksson med samma kroppsrörelse, först mot vänster, sedan mot höger, för att slutligen dra målvakten Joel Othén och raka in bollen ur liten vinkel.

Carlsson jublade, stående på knä, intill en SVT-mikrofon så att vrålet hördes över hela Bandysverige.

Joel Othén står förresten fortfarande i Saik-målet, 36 år gammal. Han har i veckan fått veta att Micke Carlsson, som numera inte bara är VSK-tränare utan också svensk förbundskapten, har ratat honom ur landslagstruppen.

Othén vill säkert ta revansch och visa vad han kan i första kvartsfinalen på fredag kväll.

 

Vad vet vi då om dagens Saik?
Laget spelade fler finaler än något annat lag under 2010-talet, men har inte varit final sedan förlusten mot Edsbyn med 0–4 för fyra år sedan.

I år är truppen tunnare än på länge.

De stora spelarna bär numera andra dräkter. Christoffer Edlund och Erik Säfström spelar i Villa, Erik Petersson, Linus Pettersson och Daniel Mossberg i AIK, Patrik Nilsson i Bollnäs, Ted Haraldsson i Sirius. Jag har säkert glömt några.

Tränaren Jocke Forslund har fått börja om. Det är förvånansvärt hur Saik kan fortsätta att ställa ett så konkurrenskraftigt lag på skridskor.

Forslund har sönerna Linus och Rasmus på isen tillsammans med tre spelare som just tagits ut till Micke Carlsson senaste bruttotrupp till VM: målskytten Hannes Edlund, årets tekniska speedsuccé högerhalven Albin Airisniemi och traditionsbäraren Daniel Berlin, en av Sveriges bästa bandyspelare.

För jämviktens skull har Micke Carlsson tagit ut tre VSK-are till samma landslagstrupp: Henrik Kjellsson, Martin Landström och Pontus Vilén.

Hur går det då?

En slutsats man kan dra av säsongens tidigare möten mellan de två lagen är att det blir jämnt. Mycket jämnt. Saik är alltid Saik, det är det otäcka. Men jag håller ändå Grönvitt som knappa favoriter.

Jag vill påstå att VSK har mer spets på fler positioner, Edlund, Airisniemi och Berlin i all ära.

VSK har bra spelare på ALLA positioner. Förr fanns det alltid en eller två som begåvades med epitetet ”komplementspelare”, som ryckte in och hjälpte till litet här och där. Sådana spelare finns inte i dagens VSK. Alla kompletterar varandra, ingen faller ur ramen.

Martin Landström brukar påpeka i intervjuer att det bara finns en renodlad back i laget: Rasmus Sjöström, cool mittback och Bandysveriges bästa hörnrusare. Alla övriga är spelare som mer än gärna deltar i offensiven.

Det som gjort VSK så bra mot slutet av den här säsongen är att offensiven finns kvar, förfinad och förbättrad, men att den dessutom kompletterats med en ambitiös defensiv.

Alla de offensivt lagda spelarna tar även defensivt ansvar. Den tiden är förbi när Rasmus Sjöström helt sonika kunde lämnas ensam mot en ett kontrande gäng motståndare.

Alla vet sina roller, alla vet vad som väntar.

Och pingvinen Pigge behöver de inte stöta på förrän i match nummer två, på söndag. Vill det sig väl blir det sista gången för den här säsongen.

Väl mött alltså i ABB Arena fredag kväll, första kvartsfinalen, klockan 18.

Ni har väl inte glömt att det spelas bandy av världsklass i Västerås?

Anders Lif